Världens bästa Joel

Igår var mamma och jag i Lund. Vi åkte på morgonen efter att vi lämnat Ellen och Ida på skolan. Framme på sjukhuset halv elva, gick vi först upp till avdelningen och tog blodprov. Kanske skulle jag behöva fylla på blod inför själva strålningen på måndag. Idag skulle vi göra simulering. Men när vi kom dit fick vi beskedet att de bokat in oss nästa dag! VA???
Inte en gång till! Två av två feltider är ju inte så bra...Mamma blev jätteirriterad! Skulle vi inte kunna lita på en tid vi fått av en doktor. Ska vi behöva ringa runt och ifrågasätta om tiden är rätt! Och nu ska vi köra 40 mil i onödan och komma tillbaka imorgon? Jag har faktiskt annat jag kan hitta på än att åka fram och tillbaka till Lund! Nu var det en snäll sköterska som sprang runt och kollade med doktorer, personal för simulering mfl,  om vi ändå kunde klämma in det under dagen. Det gick! Vi fick komma tillbaka kl.14.00. Så länge gick vi upp till avdelningen och fick hjälpa till att baka en kaka. Det blev supergod, så vi gjorde en till! Det var ju jättekul att baka. Jag brukar inte få en chans hemma, när Ellen är i närheten.
Det var nästan ingen som kände igen mig..Jag var ju så glad! Annars på sjukhuset i samband med behandling har jag ju fått cortison, vilken har satt sig på humöret. Nu har jag ingen cortison!
När jag bakat klart var det dags att åter gå ner till strålningsenheten. I rummet fanns en "säng" att ligga på, en stor maskin som tydligen var en kamera, två datorer med en massa siffror, laserstrålar mm. Jag ville lägga mig direkt. Jag fick lova att ha en tv så jag kunde titta på film, för det här skulle ta ungefär en timme. Strax fick jag lägga mig på min utprovade madrass och spännas fast med min mask över huvudet och som spändes fast i "sängen". Det var mycket inställningstid innan de kunde ta bilder. När det gått en timme och jag fortfarande inte fått röra ansiktet började det bli jobbigt. Det spännde i huvudet. De sista minuterna var superjobbiga och det försökte jag tala om genom masken, men det var inte lätt att prata. Endast ögonen är fria. Munnen är under masken. Till slut var det klart. Mamma sa att jag varit jätteduktig som legat så still så länge så jag skulle få köpa något riktigt fint. Ok, sa jag. Då vill jag gå till Pressbyrån och köpa en tidning! Mamma såg förvånad ut...men det fick jag!
Sen åkte vi hem. På måndag nästa vecka börjar den riktiga strålningen. Det kommer inte att ta lika lång tid. Första dagen kanske en halvtimme och kommande dagar ca en kvart. Jag ska hålla på 5+5 dagar. Hem över helgen.
Hemresan tyckte jag var lite dryg så jag började räkna. När jag hade räknat till fem 10 gånger var vi fortfarande inte hemma..Mamma sa att jag kunde räkna 100 gånger. När vi var hemma sa jag: 66! Va, sa mamma. Ja....Jag hann räkna till fem sextiosex gånger!
Idag har Tina från skolan varit hos mig. Åh, vad jag hade längtat efter det! Tack! Hoppas vi ses snart igen.