Världens bästa Joel

Imorse åkte mamma och jag ner till Lund. Det började snöa lite på morgonen, men vägarna var ganska bra och det var plusgrader. Vi var i god tid. Därför stannade vi såklart i Osby på lite korv och cola! Gott! När vi kom fram en timme i förväg ville jag gå förbi sjukhusskolan för att hälsa på. Jag hade tur att träffa en av mina lärare Agneta. Hon kände inte igen mig!! Däremot kände hon igen mamma och tittade sedan på mig igen: JOEL! Är det du? Sist jag såg dig satt du i rullstol, åt cortison och hade cytostatika. Hon kom förstås ihåg händelsen där hon skulle lyfta upp mig från min cykel och fastnade själv så slangen med cytostatika gick sönder. Hon fick det på sig och blev alldeles prickig. Därefter blev det nya regler att man inte fick lämna avdelningen med dessa "gifter" (men ok att jag skulle få in i min kropp...). Flera regler som har ändrats efter jag har gjort lite utsvävningar. En gång när det var minusgrader ute fick mina föräldrar för sig att vi skulle ner på stan. Då hade jag dropp som vi hade med i en liten ryggsäck. Bäst som det var frös det i slangen och blev stopp. Därefter fick man inte gå ut med dropp i minusgrader. Ja...men man måste ju våga testa!
Det var en annan lärare på plats också som jag inte träffat, men hon visste tydligen vem Joel Dahl var och hört en massa historier. Hmmm...undrar om det är bra eller?
Vi hann förbi Pressbyrån på en glass innan vi åkte upp till Neurologmottagningen för att träffa min doktor angående shunten. Dr Erik tyckte att allt såg bra ut, så det behövs inga mer kontroller förrän om ett halvår om inget annat tillstöter eller vi undrar över.
Därefter gick vi till dagvården på 64:an.
I vanlig ordning tog jag blodprover innan jag träffade doktor Helena. Jag hade fått förklarat för mamma och pappa att jag nu snart skulle vara färdigmedicinerad. Skönt! Underhållsbehandlingen på 1 år skulle nu vara över. Men...både mamma och jag gapade när doktorn inte var inne på samma spår. Hon sa ett år till!!...Näääääää...det där går jag inte med på!! Men efter lite genomgång bland protokoll och dokumentation, kom vi fram till att just mitt schema var 1 års underhållsbehandling, precis som mina föräldar sagt till mig och som vi planerat efter. Men för att avsluta en behandling tar man i samband med detta benmärgsprov och jag måste sövas. Det var ju såklart inte planerat till idag, så jag får komma ner nästa vecka igen...Ja, ja, det går bra tyckte jag, bara jag får åka hem nu så jag hinner till min Aikido! Dr Helena var snabb på att undersöka mig och vi satt i bilen en stund efter. Jag hann hem, trots att vädret hade försämrats och vägarna börjat bli sliriga.
Imorgon är det skola. Då ska vi till simhallen. Det ska bli kul.